På stytt

Intmen kolmer på en undfådds sida,
om den inte anar flängen.

Men den vaskas utan som inte vaknar
och vänskap sinar eller inte haft alls.

Strutar utan blå glass
bläddrar i tunga maskrosförsedda böcker.

Inte jag heller.

En julsaga

Läskigt

Idag fick jag en otäck känsla av att jag följde efter Fredrik Andersson på Åhléns.

Jag var på bokavdelningen, och plötsligt kändes det som om jag gick mindre än en halvmeter bakom honom i ett par minuter.

Men det kändes inte som om han märkte mig.

När han gick ut kändes det som om jag inte kunde följa efter honom längre, för då kanske boken som jag höll i skulle ha utlöst larmet.

Det kanske bara var inbillning. Frågan är om det var min inbillning eller Fredriks.

Rätt scen på rätt plats

En film som är bitvis genial men alldeles för rörig och osammanhängande (tycker åtminstone många) är Monty Python's Meaning of Life.

I extramaterialet på dvd:n framgår det att några i gruppen ville jobba igenom manuset en gång till, medan andra (framför allt John Cleese) inte orkade med det. Man får intrycket att de var ganska trötta på varandra.

Synd, för som helhet blev det inte alls lika bra som The Holy Grail och Life of Brian. (Om ni frågar mig)


Här har någon på Youtube tagit sig friheten att flytta en scen från någonstans mitt inne i filmen och i stället lagt den i slutet. (Och tom lagt på eftertexterna, som alltså inte låg på den här scenen i filmen)

Jag tycker det är ett genialt grepp. Jag har alltid upplevt den här scenen som en temposänkare mitt inne i filmen, och jag har aldrig gillat filmens slut.

Men att sluta filmen på det här sättet känns helt rätt.

Tycker jag, alltså. :o)

Dags att summera?

Nja, det är väl för tidigt egentligen. Det är ju inte ens jul än.

Men vi ska inte filma mer i år, och det är filmandet som har varit den stora grejen för mig i år. Så det känns som om jag kan börja summera året lite grann i alla fall.


För nästan ett år sedan, den trettonde januari, lovade jag här i bloggen att det skulle bli en film. Och nu har vi säkert spelat in mer än 80% av den. Kanske så mycket som 90%.

Sett i backspegeln så har jag lite blandade känslor inför att vi valde att göra filmen på det här sättet, utan någon ekonomisk uppbackning eller något etablerat produktionsbolag i ryggen etc.

Många saker hade förstås gått smidigare med en ordentlig produktionsapparat. Och det visade sig ännu svårare än väntat att hålla ihop ett ideellt arbetande team över så här lång tid och under så här många inspelningar.


Å andra sidan... Om vi hade börjat söka pengar i februari i stället för att börja filma, så hade vi sannolikt hållit på med att leta pengar fortfarande.

Och hade det kommit in ett stort produktionsbolag så hade de nog inte gått med på att göra den här filmen så som vi har gjort den, med över hundra inspelningsplatser och över sextio roller med repliker, plus ganska många statister dessutom.

Med en etablerad producent och finansiär så hade vi nog blivit tvungna att kompromissa ganska mycket, och det tycker jag hade varit väldigt synd. Hugos speciella natur gör denna mångfald av personer och platser nödvändig, och jag tror att det gör filmen intressant.


Jag kan erkänna att det har funnits många stunder under året då jag kunde ha varit flitigare än vad jag har varit. Ofta har jag varit ute i sista stund med att fixa rekvisita och inspelningsplatser eller leta efter statister eller tom skådisar till ganska viktiga roller.

Skälet till detta har varit att både mitt yttre och inre liv har varit ett kaos, och har så varit i många år. (Jag har lovat mig själv att när den här filmen är klar så får det fanimig vara slut på kaoset också)


Men även om en och annan detalj har blivit lidande av den ofta sena planeringen och det alltför pressade tidsschemat, så tycker jag att vi har lyckats åstadkomma fantastiska grejer.

Jag är säker på att Meningen med Hugo kommer bli en både rolig och annorlunda film. Och jag hoppas verkligen att den får premiär under 2009.


Tack, tack, tack än en gång till alla som har hjälpt till på olika sätt. Jag ger mig inte in på någon uppräkning här, men alla era namn kommer snart finnas på filmens hemsida. (Som jag inte tänker länka till just nu, eftersom den snart ska fräschas upp ordentligt)


Jag tror inte att den här summeringen är fullständig än. Jag kommer säkert komma på saker att komplettera den med.

Så det var kanske bra att jag började summera i god tid. ;o)

Fuskknappar på tåg!!!

Träffade Aron Flam på ett tåg idag.

Han upplyste mig om något som jag inte hade en aning om...

Världen är en illusion. Eller åtminstone de knappar som man trycker på för att öppna dörrarna i ändarna på vagnarna i X2000. De knapparna är inte alls några knappar.

Ni vet, det sitter en svart plastrektangel på dörren, och i den svarta rektangeln finns en röd kvadrat.

Det är lätt att tro att dörren öppnas när man trycker på den röda kvadraten, men det är just det som är illusionen.

Den svarta rektangeln och den röda kvadraten har nämligen ingenting att göra med att dörren öppnas. De har egentligen ingen funktion alls.


I själva verket så sitter det en rörelsedetektor ovanför dörren. Så om man trycker på den röda kvadraten så reagerar rörelsedetektorn, och dörren öppnas.

Men man kan likaväl vifta med handen var som helst inom rörelsedetektorns synfält. Dörren öppnas då också.

Man kan tex sträcka fram knytnäven hotfullt och säga; "Öppna, annars!"

Men man kan också smyga in armen intill dörren från sidan, utan att upptäckas av rörelsedetektorn. Och då kan man trycka på den röda kvadraten utan att det händer något alls.


Tack, Aron, för att du har öppnat mina ögon.

Nobelpristagaren...

...måste ha varit Derek Walcott, har jag kommit fram till.

Året var iaf -92, och jag har för mig att det var litteraturpristagaren. Och han är den som stämmer bäst med utseendet som jag minns det.

Så det var säkert han.

Rolig recension

Ungefär så här var det i Falun i torsdags.

Fast jag har inget emot Falunpubliken. När jag var där i våras var det jätteroligt. (Och jag tycker inte det var riktigt så illa som hon skriver, men visst... Det var segt)


Fick en liknande recension i England en gång, där det stod; "His unusual comedy observations led to an undeserved tame response". Ett citat som jag länge har tänkt att jag borde använda mig av. Det är ju jätteroligt.

Den recensionen finns förresten kvar, upptäckte jag nu. Man kan läsa den här.

Ännu mer film

Så har vi lyckats avverka även filmens inledningsscen i ett otroligt pressat tempo.

Förstår faktiskt inte hur vi har lyckats. När jag i fredags tänkte på de här dagarna som har gått sedan dess, så kunde jag omöjligen föreställa mig att vi skulle fixa allt detta på tre dagar.

Jag var säker på att det skulle gå åt skogen. Att vi inte skulle hinna eller att någon skulle bli sjuk eller att vi skulle misslyckas med vår mest komplicerade scen. Eller med någon annan scen, för den delen.

Nu ska jag inte säga något förrän jag har sett resultatet, men det känns som om mina väsrsta farhågor kom på skam.

Tack, tack, tack till alla som har hjälpt till så här långt. Det är en jättelång lista på namn som snart ska komma upp på filmens hemsida, som inte har uppdaterats på länge. (Och just därför så struntar jag i att länka till den nu)

Och jag ber om ursäkt till de skådisar som fick sitta och vänta i helgen när vårt tidsschema blev så försenat.

Nu hoppas jag att vi snart kan få klart en ordentlig trailer för filmen. Den är på gång.

Pust

Den här helgen har varit bland det jobbigaste jag varit med om.

Jag vet inte om vi lyckades med det vi skulle. Det enda jag vet är att detta orkar vi inte göra om. De här dagarna var den enda chansen vi hade att filma Hugos vardagsrum.

Inget i världen kan få mig att göra om den här inspelningen. Så om inte detta blev bra så blir det nog ingen film.

Det kan mycket väl ha blivit bra, men just nu minns jag de här dagarna som ett inferno.

Men jag måste säga att det var ett inferno som jag inte hade velat vara utan. Så ett stort tack till alla som bidrog på olika sätt. Till Björn, Leif, Mike, Hannah och Leon för kampen med tung och så småningom kladdig rekvisita. Till Klara som bidragit så fantastiskt till detta men som tyvärr inte kunde vara med. Och till Ola, Håkan, Richard, Tobias och Yvonne för era skådisinsatser. Utan alla er hade det inte blivit något inferno. Och tack till Kicki som lånade ut vardagsrummet, och till Ulf som lånade ut sin grammofonspelare. Hoppas jag inte har glömt någon nu.

Tyvärr så är infernot inte slut än, för det kommer ta ett par dagar för oss att återställa rummet vi filmade i och återlämna alla hyrda och lånade grejer.

Och för att krångla till det ytterligare så har vi tänkt filma ett par grejer till de närmsta två dagarna. (Vi behöver förresten några statister igen på måndagseftermiddagen)

Det finns en risk för att vi jobbar på för snabbt nu. Det är knappt att vi hinner tänka igenom vad vi ska filma innan vi plötsligt står på inspelningsplatsen.

Men vi är lite tvungna till att jobba så, av flera skäl. Och det vore ju roligt att få se den här filmen snart.

Hoppas bara att vi inte har för bråttom.

Allt är på plats

Ser ut som om vi kommer greja det här.

Efter en veckas pendlande mellan hopp och förtvivlan så följer nu en mycket spännande helg.

Sovdags?

Undrar om jag ska komma i säng före midnatt för en gångs skull.


Det känns inte helt omöjligt att vi kanske skulle kunna få till det till helgen. Med filmen alltså. Men det är långt ifrån säkert. Vinterkräksjuka och jobb gör att förberedelserna går lite väl långsamt.

Men det går iaf framåt.


Jag har försökt komma på vad det var för nobelpristagare som berömde min klädsel någon gång i mitten av 90-talet.

Det var på Nobel Night Cap, men jag är osäker på vilket år och vilken pristagare.


Klädseln var iaf en frack, till vilken jag hade samma svarta skjorta med vita prickar som jag även hade på mig i Stockholm Live mer än tio år senare.

Det var lite lagom annorlunda, och en av nobelpristagarna kom fram till mig och sa; "I like the outfit".

Men vem var det? (Ja, jag förväntar mig förstås inte att någon annan ska kunna besvara denna fråga bättre än jag)


Och nu är det plötsligt midnatt väldigt snart.

Nygammal vals...

Jag vet att jag har sagt detta förr...

Ett tag nu har det känts som om jag inför varje inspelning har sagt att Nu, nu kommer det riktiga eldprovet.

Och efter varje inspelning har det känts som att vi har klarat av det mest komplicerade i hela filmen.

Men nu tar jag tillbaka allt sådant som jag sagt tidigare. För det vi håller på och försöker planera till kommande helg är rena vansinnet.

Det kan bli totalt kaos... och sinnessjukt roligt.

Här kommer lite fler bilder...

Skjortkris

Hjälp!!!

Den här skjortan (eller vad man ska kalla det) har kommit bort. Den är förmodligen slängd.

Vi ska filma fler scener där jag ska ha den på mig.

Någon som har en sådan skjorta att låna ut? (Jo, tjena... Det är ju troligt...)

Eller någon som är duktig på att sy, eller känner någon som är det? (Fast var vi ska hitta det här tyget begriper jag inte)

Det är ganska bråttom också.

Förpackningsindustrin?

Någon som har någon idé om var man kan få tag på sådana där "frigolitkorvar"?

Alltså inte sådana där stora som man badar med, utan sådana små som man använder för att packa vissa ömtåliga saker i. (Därav rubriken, förstås)

Vi behöver en massa sådana till nästa filminspelning, som ska ske i luciahelgen. Och jag menar massor. Vi behöver fylla några hundra liter med "frigolitkorvar".