Tur... eller skicklighet?

Min brorson (6 år) berättade en Bellmanhistoria för mig igår.

Bellman var ute och gick när han fick se något som liknade en bajskorv. Han tog upp den och kände på den, och det kändes som en bajskorv. Han luktade på den och det luktade som en bajskorv. Så stoppade han lite i munnen, och det smakade som en bajskorv.

Då slängde han iväg den och sa; 'Usch, vilken tur att jag inte trampade på den.'

Jag tycker det är en jätterolig historia, för den säger något ganska djupt om hur vi människor upplever världen. Vår upplevelse styrs mycket av vad vi fokuserar på. I den här historien så är Bellman 100% fokuserad på att han inte vill trampa i bajs. Han är så fokuserad på detta att han inte inser att det han gör för att undvika bajstrampandet, är i själva verket ännu äckligare. Mycket äckligare.

Smaken av bajs skulle normalt utlösa en kräkreflex, men eftersom hans fokus ligger på att inte trampa på den, så tänker han inte ens på hur äckligt det smakar. Smakandet är bara i undersökande syfte.

Dessutom gör han ett logiskt feltänk som är roligt. Redan när han får syn på den och tänker att den ser ut som bajs, skulle han ju kunna fatta beslutet att gå runt den eller kliva över den, för att inte trampa i den.

Men i stället tänker han att han måste försäkra sig om att det är bajs, ungefär som om det vore onödigt att undvika att trampa på den ifall det inte vore bajs.

Men det vore det naturligtvis inte. Allt som ser ut som bajs bör man nog undvika att trampa på, förutsatt att man inte har någon mental defekt som gör att man tycker att allt ser ut som bajs. Men isf har man ett större problem än risken att trampa i bajs.

Så det som såg ut som ett simpelt bajsskämt, har i själva verket en mycket djupare dimension.

Betyder det att all humor har en djupare dimension? Nej, det vore också ett logiskt feltänk. Bara för att detta skämtet är djupt kan vi inte dra slutsatsen att alla skämt är djupa. Vi kan inte ens dra slutsatsen att alla bajsskämt är djupa. Man kan inte generalisera så.